Välkommen till vår värld av restgarn, rep, trassel, raka linor, knutar och sammansatta stickningar! I den här föreställningen vill vi inte ge svaren utan ställa frågor. Frågor om strävan.

Tilde Björfors

Fotograf: Emilia Jiménez-Bergmark

En början?

Det börjar med vitt. Efter fem år av forskande på gränsöverskridande, risker och möjligheter, som bland annat innefattade en föreställningstrilogi på världsturné, visste jag att jag ville gå in i något nytt. Ett rent blad. Ny början. Vitt.

Att göra en föreställning är för mig att gå in i en lång process som uppslukar och stundom slukar mig helt. Jag hissar upp mina antenner och börjar söka efter frågan värd att ägna min tid åt. Jag vill inte slösa på livstid. Därför måste det vara livsviktigt.

Samtidigt i Cirkör LAB (vår plats för konstnärlig forskning): Det börjar med trådar. Alex linor. En lekfull strävan att hitta nya möjligheter genom praktiskt prövande. Där finns konkreta konstruktioner. Orsak och verkan. Går det att gå på en lina och samtidigt hissa upp sig själv?

Jag träffar Aino som monumentalstickar på scen, med tjockt vitt garn och kroppen som stickor. Det som jag hittills bara sett när jag blundar blir verklighet med henne.

Min sjuåriga son lär sig sticka. Varför blir jag så berörd av att han är kille och stickar?

Jag gör research om stickning. Plötsligt stickar alla, eller känner någon som stickar. Har de alltid gjort det? Stickgrupper träffas på olika caféer, det pågårnattliga stickaktioner ute på stan. Facebook, Youtube, hela internet svämmar över av stickrörelser.

Jag börjar ana stickningens potential som utgångspunkt för en föreställning.

Strävan?

Cirkusartisters strävan att göra det fysiskt omöjliga möjligt. Ofta med risk för sina liv. Varför väljer de att utsätta sig för det? Jag inspireras av dem när jag håller på att ge upp. Jag upplever ofta min strävan vara på liv och död, även om jag inte tar några fysiska risker (om inte ett brinnande hjärta och rykande hjärna räknas förstås?). All denna jobbiga, ständiga strävan … Det ultimata kanske är att sträva efter att sluta sträva? Så skönt. Befrielse. Men om jag inte har något att sträva efter? Desorientering. Varför leva om jag inte vill något större, något mer?

Är själva strävan – i själva verket – själva meningen – med själva livet?

Ja, men där har vi den ju! Frågan utan lätta svar värdig att uppslukas av och undersöka i en lång process.

Vägen?

Jag söker artister som antingen har en nära fysisk relation till rep, knutar och stickning (Alex, Aino, Ilona, Niki* och Quim*) eller som har ett mer filosofiskt förhållande till trassel och trådar och vill använda sin cirkusdisciplin för att utforska detta material (Jens och Matleena). Och en musiker som jobbar med olika former av strängar/trådar (Samuel). Alla är mycket olika och starka personligheter, men delar en ge- mensam strävan efter att vara i ett sammanhang, i en kollektiv process utan att göra avkall på sin individuella strävan.

Processen börjar och vi jobbar oss inåt mot något slags kärna. Försöker skala bort allt onödigt och överflödigt och väljer till sist att utgå ifrån:

  1. alla medverkandes personliga strävan och längtan
  2. var och ens material, d.v.s. Alex och Ilonas rep och Ainos garn (bestående av restprodukter från en trikåfabrik) samt Alex och Samuels strängar. Målet är att utforska allt som går eller inte går att göra i samverkan med materialet i dess olika former från nystan till rak tråd och trassel.

Sticka fred?

Att sticka fred. Det måste vara ett av de mest omöjliga strävanden som går att sträva efter?!?

Jag intervjuar omgivningen om deras strävan. Inser att det idag är helt ok att sträva efter en ny bil eller personlig lycka, medan det är lite pinsamt att sträva efter något högre, som att förändra världen eller fred. Hur har det blivit så? Jag är ett barn av 70-talet och är uppvuxen med en självklar strävan för världsfred. Då fick jag smyga med mina prinsessdrömmar.

John Lennon blev skjuten mitt i sin fredsmission. Jag börjar nysta i mina tonår med John och Yoko Ono.
”War is over (if you believe it)”
”Imagine peace”

Går det att sticka fred? Är strävan efter världsfred ett omöjligt mål? Kan själva strävan efter att skapa förändring förändra något? Kan en världsomspännande stickning för fred göra skillnad? Det är konkret att sätta in pengar på en hjälporganisations konto. Man får ett kvitto som bevis på vad man gjort. Men det vi gör inifrån? Har det något värde? Den omätbara icke-konkreta konsten…

PEACE


tilde Björfors

Tilde Björfors

Idé och regi Knitting peace


Tilde Björfors grundade Cirkus Cirkör 1995 och har varit en viktig drivkraft bakom nycirkusens etablering som konstform i Sverige. År 2005 tilldelades hon en konstnärlig professur i cirkus vid Dans och Cirkushögskolan i Stockholm, där hon
arbetat för utvecklingen av cirkusprogrammet samt drivit det tvär- och konstvetenskapliga forsknings- projektet ”Cirkus som gränsöverskridare i konst och samhälle” (2008–2012). Både forskningsprojektet och Cirkörs visionära, pedagogiska, entreprenöriella, filosofiska och kultur- politiska arbete har påverkat långt över cirkusens gränser. Tilde har varit konstnärlig ledare för Cirkörs samtliga produktioner och regissör för flertalet av dem. Senast i raden är trilogin 99% Unknown, Inside Out och Wear it like crown, som har turnerat världen över och rönt stora framgångar.