När det som legat under ytan inte längre går att hålla tillbaka
En födelsedagsmiddag mellan två systrar och deras respektive partners. En till synes vardaglig situation som många kan känna igen sig i. Men det som börjar i det socialt välbekanta – med artiga samtal och invanda roller – glider snart över i något betydligt mer laddat och utvecklas till en kväll där relationer sätts på prov när sådant som länge legat under ytan inte längre går att hålla tillbaka. Vi har pratat med regissören Marie Parker Shaw om föreställningen Sanning och konsekvens.
– Ju längre kvällen går, desto sårigare blir samtalen. Relationerna pressas till sin spets och gamla oförrätter, skamfyllda händelser och familjehemligheter dras upp till ytan. Frågan är egentligen: vem vinner på det?
I centrum för föreställningen står inte de stora dramatiska händelserna, utan det som långsamt byggts upp under ett helt liv. Konflikten ligger inte bara i mötet mellan karaktärerna, utan också i deras inre kamp.
– Karaktärerna bär på starka förväntningar, både på sig själva och på varandra, och när de inte infrias uppstår avundsjuka och besvikelse. Istället för att ta ansvar för sina egna såriga besvikelser är det ofta lättare att lägga skulden på någon annan.
Tematiken rör sig i ett landskap som är både personligt och allmängiltigt, där familjeband och intima relationer står i fokus.
– Familjerelationer är tidlösa. Samhället förändras, men syskonrelationer och intima relationer – med allt vad de innebär av konflikter och lojaliteter – är alltid aktuella. Alla som vuxit upp i en familj vet att det finns lager av både kärlek och sådant man helst inte pratar om.
Föreställningen rör sig nära verkligheten, men med en tydlig förskjutning där både obehag och humor får plats.
– Det är en psykologisk realism med inslag av surrealism. Naturalistiskt i början, men gradvis alltmer skevt – där skratt och allvar ligger tätt intill varandra.
Det här är en föreställning som inte bara berättar en historia, utan också vill väcka något hos den som sitter i salongen.
– Den här typen av pjäs kan fungera som en spegel, där man kan få syn på dysfunktionella mönster i sin egen tillvaro. Den blir också en projektionsyta för publiken, där man kan uppleva både katarsis och nya insikter om sina egna beteenden och relationer. Det kan dessutom vara befriande att se en föreställning som påminner en om att man inte är ensam med sina problem och trassliga relationer.